Vilken partiledare är mest pressad? Det är en hård kamp om pallplatserna i den tävlingen just nu. Men frågan är om inte Magdalena Andersson ändå förtjänar guldmedaljen?
Socialdemokraternas situation blir alltmer desperat: inte bara håller deras regeringsunderlag på att falla i bitar. Indikators mätning från oktober visar dessutom att förtroendet för Magdalena Andersson är det lägsta som uppmätts sedan hon blev partiledare. Detta samtidigt som Ulf Kristersson för första gången någonsin har störst förtroende bland väljarna, efter en ökning med 10 procentenheter på bara några månader.
I samma mätning lockar Socialdemokraterna nu 27 procent av väljarna, samtidigt som Moderaterna har vuxit till 26,3 procent. Och detta är alltså innan väljarna fått veta om Magdalena Andersson får ihop en regering eller inte.
Hur skulle de här siffrorna se ut efter en krasch?
Sedan valet har S-ledaren också skickat märkliga signaler till väljarna: efter att i flera år ha pratat om vikten av att göra upp över blockgränsen i viktiga frågor tvärvände hon förra helgen. Om en borgerlig regering släpps fram av Sverigedemokraterna lovar hon att "inte medverka i några förhandlingar med en sådan regeringskonstellation". Bilden som Magdalena Andersson velat måla upp av en handlingskraftig och samarbetsinriktad ledare krackelerar.
Många till höger drog snabbt slutsatsen att hennes uttalande visar att hon bara vill samarbeta när hon själv är statsminister. Men frågan är om inte den tesen kommer att motbevisas ganska snart.
Förtroendet för Magdalena Andersson är det lägsta som uppmätts sedan hon blev partiledare.
För vad har Socialdemokraterna i praktiken kvar för alternativ? Om Vänsterpartiet inte går med på att samarbeta med en regering som består av S, C och MP återstår bara en sak, konstaterade hon själv på den blixtinkallade presskonferensen förra helgen: ett samarbete som innefattar både socialdemokrater och moderater.
Annars väntar ett extra val. Och vad ska hon säga i en sådan valrörelse? Då har hon både misslyckats med att sammanföra gröna, röda och liberaler – och i skarpt läge sagt tvärnej till att samarbeta högerut.
Sverige skulle få en ny Tidöregering.
Magdalena Andersson skulle få söka nytt jobb.
Och om tidigare skisser på samarbeten mellan S och M utgått från tanken att Magdalena Andersson skulle bli statsminister i en sådan, är läget nu förändrat.
Det konstateras även i socialdemokratiska kretsar: En uppgörelse med Moderaterna – där Ulf Kristersson blir statsminister – kan vara det enda som återstår för Magdalena Andersson, skriver Aftonbladets tidigare och mångårige ledarskribent, Ingvar Persson, i Arbetet (2/11).
Han hoppas att V och C ska komma överens, men tvivlar. Utifrån det drar han också den slutsats som få socialdemokrater hittills velat ta i sin mun: Det här kan mycket väl sluta med att Kristersson blir framsläppt som statsminister – av socialdemokrater.
Men varför skulle Moderaterna nappa på en sådan idé? Nu när de har så fina siffror och, till skillnad från Magdalena Andersson, ett tydligt regeringsunderlag.
Och svaret är ganska simpelt: för att Ulf Kristersson skulle få behålla Sagerska palatset – och vara med och sätta den politiska agendan. I Aftonbladet skriver han på fredagskvällen att "alla förstår att valrörelser kan bli lite upphettade, men därefter måste vi alla kunna prata med varandra – och om varandra – på ett sätt som inte omöjliggör framtida samarbeten".
Han vill värna breda överenskommelser i riksdagen, skriver han i sin argumentation för en borgerlig fyrpartiregering. Men om Centern tar sitt förnuft till fånga, och säger nej till en sådan SD-stödd lösning, är hans ord en utmärkt utgångspunkt för en uppgörelse med Magdalena Andersson.
Kanske säger Ulf Kristersson nej. Men då blir det Moderaterna som väljer att ta Sverige till extra val.
Tillsammans skulle de kunna få till den energipolitiska överenskommelse som näringslivet efterfrågat för att investera i kärnkraft, återgå till en grön klimatpolitik, stoppa tonårsutvisningar – och fortsätta den snabba uppbyggnaden av försvaret.
Den som trodde att Ulf Kristersson bara ville tillträda som statsminister med en majoritetsregering bestående av Tidöpartier, vet nu att även han är flexibel. Och till skillnad från den borgerliga fyrpartiregering han testar – som skulle bli väldigt svag – kan en uppgörelse med Magdalena Andersson erbjuda en helt annan typ av handlingskraft.
En helt annan typ av mandat.
Kanske säger Ulf Kristersson nej. Men då blir det, precis som Ingvar Persson påpekar, Moderaterna som väljer att ta Sverige till extra val.
Persson är också ärlig med att uppgörelsen som han skissar på skulle vara motbjudande för honom som socialdemokrat. Men han bedömer ändå att det kan vara det bästa alternativet som står till buds.
Och visst: Det skulle förstås vara en enorm prestigeförlust för Socialdemokraterna att göra Ulf Kristersson till statsminister. Å andra sidan: Framstod inte Magdalena Andersson ändå alltid lyckligast som finansminister?
