Riksdagen har förkastat två statsministerkandidater: Magdalena Andersson (S) i oktober och Elisabeth Thand Ringqvist (C) den 3 november. Nu sonderar Ulf Kristersson (M). Två av riksdagens fyra försök är förbrukade innan ett extraval blir oundvikligt.
Mandatfördelningen förklarar en del av låsningen. Men mandat är inte detsamma som politisk makt.
Tidöpartierna – Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna – har tillsammans 173 mandat och har därmed förlorat sin majoritet. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Centerpartiet och Miljöpartiet har en svag majoritet med 176 mandat.
S och C är riksdagens maktcentra
Utifrån partiernas svar på de 35 frågorna i SVT:s valkompass har jag beräknat varje partis politiska makt med en spelteoretisk modell utvecklad tillsammans med Atahan Afsar, gästforskare vid MIT. Måttet, det rumsliga Shapleyvärdet (efter ekonomipristagaren Lloyd Shapley), anger sannolikheten för att ett parti är tungan på vågen i en slumpmässigt vald sakfråga.
Ett parti med egen majoritet har makt 1, ett parti som aldrig fäller avgörandet har makt 0, och partiernas makt summerar till 1.
Kalkylerna bygger på en enkel modell och begränsade data och bör därför tas med en nypa salt. Men resultaten är som följer:
1. S och C är riksdagens maktcentra. S har 28 procent av mandaten men 35 procent av makten (det vill säga maktindex 0,35). C har 7 procent av mandaten men 20 procent av makten – mer än M (15 procent) och SD (12 procent), som har nästan 3 respektive 2,5 gånger så många mandat.
Förklaringen är var partierna står. S och C ligger närmast riksdagens ideologiska mittpunkt, och partier i mitten blir oftast utslagsgivande. SD ligger längst från mitten, följt av KD och V, som har cirka 4 respektive 8 procent av makten. MP har 5 procent. L har minst makt av alla, bara 2 procent. Partiet är litet och i de flesta sakfrågor är det C eller M som fäller avgörandet i stället.
2. C ingår i fyra av fem majoritetsalternativ. Jag har analyserat 14 potentiella regeringskoalitioner (se tabellen), där varje koalition antas enas om en gemensam plattform, som är ett genomsnitt av partiernas politik, viktat efter deras makt. Fem har egen majoritet och därmed makt 1:
● De rödgröna S+V+C+M.
● Mittenregeringen S+C+MP+L+KD.
● Två blocköverskridande storkoalitioner, S+M+C och S+M+L.
● En borgerlig femklöver, M+SD+C+KD+L.
C finns med i alla utom S+M+L.
3. S+M+L ger störst maktvinst. Maktvinsten mäter hur mycket mer makt partierna får tillsammans än summan av vad de har var för sig. S+M+L ger 0,92, det vill säga nästan en fördubbling. En mittenregering ger 0,52, de rödgröna 0,47 och storkoalitionen S+M+C 0,43. Att lägga till C till S+M höjer alltså makten till 1 men sänker maktvinsten, eftersom C redan på egen hand har mycket makt.
Att i stället lägga till L, som har lite egen makt, ger också makt 1 men höjer samtidigt maktvinsten. För SD och KD vore den så kallade femklövern (Tidö+C) det maktmässigt klart bästa alternativet, men där har Centerpartiet tydligt sagt nej.
4. Minoritetsregeringar blir svaga – med två undantag. Tidöpartierna utan C får bara makt 0,37 och möter C som stark opposition. Regeringar där S styr med C och något eller några av MP och L får makt mellan 0,62 och 0,74 och en måttlig maktvinst.
Två minoritetsalternativ sticker ut. En regering S+M får makt 0,88 och maktvinst 0,77, tredje högst av alla fjorton koalitioner, och möter bara en svag opposition. M+C+KD+L får makt 0,67 och maktvinst 0,66. (En regering S+C+MP+L får visserligen makt 0,74, men måttlig maktvinst.)
S och C ligger båda nära mitten i politikrummet men är långt ifrån eniga
5. C står inför ett val mellan makt och politik. S och C ligger båda nära mitten i politikrummet men är långt ifrån eniga: de svarar olika på 21 av valkompassens 35 frågor och står på motsatta sidor i 7 av dem. Femklöverns gemensamma politik skulle dock ligga längre från Centerpartiets egen än den gemensamma politiken i någon av de tre majoritetsregeringar där C ingår med S. Femklövern ger C mest utslagsgivande makt, ett samarbete med S ger C mer av sin politik.
Thand Ringqvists mittenregering var alltså ett av de fem majoritetsalternativen, men den föll när alla partier utom C röstade nej. Det visar vad beräkningarna inte fångar: partiernas vallöften, lojaliteter och uttalade röda linjer för vilka de kan tänka sig att samregera med. Däremot visar de vad varje röd linje kostar i makt.
Den som vill bilda en stark regering i dagens riksdag måste få med Centerpartiet – såvida inte S och M är beredda att regera tillsammans.
