DN Debatt Repliker. ”Lura inte 'Lise-Lott' att hon har något fel i hjärnan”

Samtidigt som Markus Heilig visar hur beroendevården kan rädda liv (DN Debatt 10/10) varnar brittiska myndigheter för att fokus på diagnos kan stå i vägen för stöd. Diagnoser kan också göra skada, skriver de.

Två saker kan gälla samtidigt. Det är skillnad på ”Lise-Lotts” berättelse och de fullt friska barn som nu växer upp med tanken om att det någonstans inuti dem finns ett biologiskt fel som gör att de inte ”fungerar” som vuxenvärlden vill.

Begränsningen med registerstudier som visar att adhd-läkemedel minskar olika risker är att de inte fullt ut kan isolera läkemedlets effekt från annat som påverkar patientens liv och vård, till exempel den omtanke som Heilig nämner. Rädda ”Lise-Lott” med alla till buds stående medel, men försumma inte vård- och socialtjänstpersonalen, för de räddar liv dagligen.

Lura inte heller i ”Lise-Lott” att hon har något fel i hjärnan eller generna, för det lägger skulden på henne. Diagnosen adhd är ”ett pragmatiskt arbetsredskap”, skrev Heilig nyligen, inte en ”hjärnsjukdom”.

Ändå säger vissa psykiatrer det till sina patienter. Det är inte okej. Orden kan forma patientens identitet. Att tro att man har ett biologiskt fel i hjärnan som orsakar ens svårigheter är en potent förklaringsmodell, och den påverkar. Att tro att felet ärvs från generation till generation kan få människor att undvika att skaffa barn. Den som vill implantera en sådan modell måste ha belägg för att den är sann i just den individ det handlar om, och det har ingen vad gäller adhd. Genetiska risker finns för allt möjligt – kaffedrickande, skilsmässor och hundägande. Emma Frans har visat varför man inte ska tolka studierna så som Heilig gör.

Ändå flödar pengarna till den biologiska forskningen, snarare än till bostad åt ”Lise-Lott”

Många har varnat för läkemedelsindustrins inflytande över behandlingsrekommendationer – Riksrevisionen, en FN-rapport, journalister, svenska och internationella forskare. En grundbult i marknadsföringen är att lyfta fram forskare vars resultat industrin gillar. Det skapar en skevhet, som sipprar ner i riktlinjerna. Inte en enda av de åtta studier som Heilig citerar är helt fri från intressekonflikter.

Majoriteten av studierna om läkemedelseffekter är också utförda av industrin, och det finns många kartläggningar över hur resultaten kan påverkas. Psykiatrins patienter har rätt till en opartisk vetenskap. Staten borde bygga ett starkare skydd. Det kunskapsläge som Heilig citerar är ett konsensusdokument. Andra forskare har vänt på myntet.

Om någon försöker konkretisera Heiligs eftertanke kring överdiagnostik blir mottagandet kyligt. Men de patienter som har stora behov, som ”Lise-Lott”, trängs undan av de med mindre behov. Vägen framåt har diken på båda sidor. Låt oss som faktiskt vet någonting om medikalisering och diagnosernas negativa effekter få bidra med det vi kan.

Adhd är ingen myt, utan en psykiatrisk diagnos. Det är etiketter, men ska inte användas godtyckligt. De skapades med förhoppningen om att hitta biologiska orsaker. Det kom på skam, men ändå flödar pengarna till den biologiska forskningen, snarare än till bostad åt ”Lise-Lott”.

Svaret på överdiagnostiken finns inte i hjärnan. Det är förklaringsmodellerna som är problemet. Läkemedlens effekter är kraftiga, men de behandlar inget biologiskt fel. Låt oss använda dem med omdöme.