Elverket återuppstår som arena för immersiva kulturupplevelser

Elverket har återuppstått, som en lokal som ska bjuda på ”immersiva kulturupplevelser”. Det ligger förstås i tiden. Nu ska konsten upplevas, den ska konsumeras, den ska bjuda på ett jippo och vara lätt att förstå. Självklart vill man förstås ogilla detta. Man vill tänka tillbaka till tiden (förra hösten) när man i stället stod här, i Dramatens regi, med ett glas rödvin i pausen på ”Hamlet”. Eller på en temadag om Strindberg, Bergman och Noréns relation till det judiska. Att Dramaten inte längre hade råd att behålla Elverket och att vi fick detta i stället.

Man vill ogilla att det första man möts av numer är en shop som erbjuder exakt det man tänker sig att den ska erbjuda: lite snyggt designade spel och inredningsprylar, småsaker som ska signalera god smak utan att att vara för pråliga, för nischade eller nördiga. Böcker som folk som inte läser böcker ställer i sina platsbyggda bokhyllor, föremål som finns för att ge harmoni till ett rum. Här är kulturens slutstation, vill man tänka: som något som finns enbart för att signalera eller för att (lättsamt) underhålla. Ett stilrent Yatzy, någon?

Här hittas förstås också affischer med invigningens artist, som är precis den man tänker att det ska vara: Lars Lerin. Inget fel på honom, men med tre egna konsthallar, tv-program och böcker lockas man att undra: hur mycket Lars Lerin tål Sverige?

Till premiären av denna jättesatsning har man tagit hjälp av Sara Broos (som gjorde dokumentären ”För dig naken”), som skapat en narrativ berättelse om Sveriges mesta konstnär. I ”Det mörka ljuset” får vi följa Lerin som ung i Värmland, utanförskapet och vägen till konsten. Tack och lov slutar inte den välgjorda och vemodiga filmen lyckligt och det känns uppiggande, ett litet motstånd i en berättelse och i vidare mening mot nutidens vurm för berättelser om att övervinna svårigheter, allt för att bli en maxad (och produktiv) människa.

Ändå kan jag inte komma ifrån känslan att ”immersiva konstupplevelser” mest är ett Cosmonova för vuxna. Och egentligen är det väl inget fel på det – Cosmonovas filmutbud är verkligen under all kritik när man passerat vuxenstadiet och inte längre vill se dokumentärer om hundar som jobbar eller havens hemligheter anpassat för sexåringar. (Lite senare i höst är det också premiär för en mer barntillgänglig ”resa genom dinosauriernas värld” på Elverket.)

Det deppiga är känslan att det äter upp annan kultur. Att något så enkelt som en tavla eller en bok redan faktiskt är immersiv (i alla fall när den är bra): att den kan få en att glömma tid och rum och uppgå i något utanför en själv. Men det kräver en uppmärksamhet som vår samtid sällan har tid eller ro för.

Grundarna, Filip Hammars och Fredrik Wikingssons produktionsbolag Nexiko, är iögonfallande ödmjuka. I intervjun i denna tidning säger vd:n Lars Beckung att det i alla fall är bättre än ett gym, som tidigare har ersatt kulturlokaler i Stockholms innerstad.

Och samtidigt utlovar man flexibilitet framöver: utrymmet ska kunna användas för alltifrån film till teater och konserter.

Problemet är väl bara kravet på lönsamhet, om nu inte detta är ett uppvisande av just det mecenatskap den borgerliga kulturpolitiken efterlyst. Vinstintresset tenderar ju att premiera en viss typ av kultur, det breda framför det smala; det välbekanta framför det okända.

Men vem vet, även skandaler tenderar ju att locka till biljettköp. Kanske är det här teaterns enfant terrible Angélica Liddell kommer skvätta underlivsvatten på publiken framöver?

Jag är försiktigt optimistisk.