När DN får en första titt i mitten av augusti har byggdammet ännu inte lagt sig. En hel del, inte minst högtalarsystemet, återstår att installera innan man är redo för att välkomna både musik och publik. Men baren är på plats och betongpelare med vertikala lysrör får lokalen att kännas coolare, mer urban och inbjudande än tidigare. Det finns också en uttalad ambition att öppna upp verksamheten för fler.
– Jag tror att många upplevde de gamla lokalerna och miljön som lite tillsluten, som en skyddad verkstad, säger Fylkingens ordförande Malte Dahlberg.
Det är fyra år sedan den ideella musikföreningen blev uppsagd från sina lokaler i Münchenbryggeriet efter 36 år på platsen. Flyttlasset gick till Bredäng, men nu är Fylkingen tillbaka i centrala Stockholm och i byggnaden där den svenska elektronmusiken först fick fäste på 1960-talet.
Fylkingen, som bildades redan 1933, är i mångt och mycket sina medlemmar och inriktningen har följt generationsskiftena. Från början ägnade man sig åt kammarmusik av det modernistiska slaget, men under den norsk-svenska tonsättaren Knut Wiggens tid som ordförande på 60-talet var elektronmusiken i ropet.
– ABF var en enormt radikal kulturorganisation på den tiden. Direkt när ABF-huset öppnade 1961 så fanns det en utbildningsstudio för elektroakustisk musik som handhades av Knut Wiggen. Dit bjöd han in storheter som Iannis Xenakis för att hålla kurser, berättar Mats Lindström.
Han är studiochef på Elektronmusikstudion, EMS, som kom till mycket tack vare Wiggens ”lobbyarbete” och första primitiva studio i ABF-huset. Ända sedan dess har banden mellan EMS och Fylkingen varit starka – även när man befunnit sig på olika adresser. Så kommer det av allt att döma att bli även framöver. EMS-kursernas avslutningskonserter är redan inbokade på Fylkingen senare i höst
– EMS är en jättestark institutionell bas för elektronmusik som är unik i hela Europa. Det är få andra städer, särskilt i Stockholms storleksordning, som har något liknande. Det tänker jag att vi ska bygga vidare på, säger Malte Dahlberg.
I de nya lokalerna har kapaciteten utökats till ungefär 350 personer och konsertsalen med dansmatta ska precis som tidigare vara lämpad för Fylkingens tvärkonstnärliga bredd. Dessutom ska scenrummet vara ”avvibrerat”, dämpat och med få kontaktytor mellan innerväggarna, för att inte störa verksamheten i andra salar.
En av anledningarna till att Fylkingen vågade satsa på ABF-huset är konsthallen Mint som hållit till här sedan 2019. Båda ingår, tillsammans med ABF:s estetiska folkbildningsverksamhet, i det nya kulturcentret K2 som håller till på källarplan 2 med egen ingång.
– Det är väldigt intressant att den här konsten, som många uppfattar som smal, har varit en del av arbetarrörelsens demokratiprojekt. Nu tar vi tillbaka lite av det, säger Mints producent Alice Söderqvist som är med och visar runt bland tidigare och ombyggda gallerilokaler.
I mars nästa år kommer Mint att gästa Fylkingen med en poesifestival.
– Det finns ju en historia här med text-ljudkomposition, men det poetiska har kanske inte diskuterats så mycket i föreningen de senaste tio åren så jag tycker att det är jätteviktigt att någon annan kommer in med idéer och infall och utvecklar det konstnärliga, säger Malte Dahlberg.
Han vill också att Fylkingen åter ska bli mer synlig i samhällsdebatten och kulturlivet i stort. Inte minst i fråga om AI.
– Vi har 60 års erfarenhet av att jobba med maskininlärning i konst. Där tänker jag att vi faktiskt har kompetenser och erfarenheter att bidra med för att fördjupa och nyansera diskussionen både tekniskt och estetiskt.
Redan den 13–14 november gör Fylkingen gemensam sak med EMS på Tekniska museet under Arkivens dag, i år på temat ”Människan och tekniken”. Här kommer man att uppmärksamma 60-årsjubileet av festivalen ”Visioner av nuet” som ägde rum i Stockholm 1966. Samtida elektronmusik och arkivmaterial kommer att varvas med samtal om hur konst och teknik har format ljudhistorien.
Men nu närmast stundar Fylkingens invigningsfestival i ABF-huset den 11–12 september. En av de internationella bokningarna är den libanesiska ljud- och videokonstnären Yara Asmar. Hennes andra skiva ”Synth waltzes and accordion laments”, med atmosfärisk droneelectronica och dragspel, hamnade på hipstersajten Pitchforks lista över 2023 års bästa album inom jazz och experimentellt. Låttitlarna är ofta talande och poetiska fragment av dikter. Men Yara Asmar, som tidigare pluggat journalistik, har också börjat införliva röstinspelningar, bland annat av sin farmor.
– På senare tid har jag kommit fundera mer och mer på alternativa former av journalistik och sätt att bevara historier, säger Yara Asmar på videolänk.
För närvarande går hon en konstnärlig doktorandutbildning i USA, men katterna bor kvar hemma i Beirut. Det är intressant att höra henne lägga ut texten i vad som nästan liknar en Zoomföreläsning om musik, marionettdockor och så kallade pappersloppor – sådana där man vek ihop av papper i skolan. Om de senare skrev hon sin masteruppsats, som i stora drag handlar om att det inte nödvändigtvis är marionettspelaren som kontrollerar dockan, utan lika mycket dockans rörelseomfång som styr marionettspelaren.
– Jag är intresserad av den här idén om hur varje instrument begränsar musikern till ett visst tonomfång och fysiskt mönster på samma sätt som marionettdockan, förklarar Yara Asmar.
Han arbetar gärna med mekaniken ur dekonstruerade leksakspianon och håller upp några träplattor med metallpiggar framför kameran. Några av dem tar hon med sig till Stockholm för att använda i Fylkingens beställningsverk som hon ska arbeta fram under några dagar som gästtonsättare på EMS på Söder Mälarstrand.
– Det är verkligen coolt att det är en beställning av ett nytt verk som jag annars inte skulle ha möjlighet att producera. Jag ser fram emot att få tid och rum att tänka och spela in på EMS, säger Yara Asmar och fortsätter:
– Utöver chansen att framföra något nytt som jag skapat specifikt för festivalen så får jag också något eget att ta med mig hem.
Arbetet med att göra Fylkingens nya lokaler redo för invigningshelgen fortsätter. Malte Dahlberg ser flytten som ”ett gyllene läge att sänka trösklarna för publik och deltagande”.
– Utan att göra avkall på det konstnärliga innehållet.
