2022 enades världens länder om ett av historiens mest ambitiösa miljömål: att skydda minst 30 procent av planetens landområden, hav och kuster till år 2030. Det är en nivå som forskningen beskriver som nödvändig om den snabba förlusten av arter och livsmiljöer ska kunna stoppas.
Nu har halva tiden gått sedan länderna enades om det så kallade 30x30-målet. I dagsläget är omkring 20 procent av landytan och 10 procent av hav och kuster skyddade i någon form. Om alla länder följer de planer som hittills lämnats in till FN:s konvention för biologisk mångfald (CBD), så kan 27 procent av jordens landområden vara skyddade 2030. Men endast 12 procent av alla kust- och havsområden.
Det framgår av en ny rapport från de internationella organisationerna Campaign for Nature och Together for the Ocean. Att siffran är så pass mycket lägre för områden till havs beror på att världshaven historiskt varit svåra att reglera – de ligger till allra största delen utanför något lands jurisdiktion. Mindre än 2 procent av det öppna havet, på internationellt vatten, är i dag skyddat.
Men rapportförfattarna pekar på att det har öppnats nya dörrar för att även kunna skydda dessa områden. Efter segslitna förhandlingar trädde FN:s globala havsavtal (BBNJ) i kraft i början av året. Även om alla länder – till exempel Sverige – inte har ratificerat det ännu så har det rent formellt börjat gälla.
"Genomförandet av avtalet om det öppna havet innebär den enskilt största möjligheten att växla upp arbetet mot 30x30-målet", kommenterar Rebecca Hubbard i ett pressmeddelande, ledare för High Seas Alliance – en global sammanslutning av organisationer som arbetar för att skydda internationellt vatten.
Men, tillägger hon, det kräver att alla länder tar krafttag för att enas om en tillräcklig finansiering och att ta fram konkreta planer för att anta nya skyddsområden före 2030.
Rapportförfattarna pekar på faran att områden både till havs och på land bara får ett skydd på pappret, som sedan inte har tillräcklig effekt i verkligheten. Så kallade "pappersparker".
Till exempel uppges 33 procent av världens mangroveskogar vara skyddade på papperet. Men enligt rapportförfattarnas genomgång har mindre än 1 procent av dessa områden ett starkt eller heltäckande skydd.
På motsvarande sätt är det avgörande att de områden som skyddas verkligen har höga naturvärden och ett långsiktigt skydd – och i tillräcklig utsträckning hänger ihop så att hotade arter kan förflytta sig.
Detta fenomen går att se i Sverige. Enligt Statistiska Centralbyrån är 15,1 procent av Sveriges land och sötvatten samt 16,2 procent av havsområden skyddade, utifrån de formella kraven i Miljöbalken. Men om man även räknar in frivilliga avsättningar inom skogsbruket och andra kompletterande åtgärder kan siffran närma sig 30 procent på land.
– Frivilliga avsättningar utgör ett väldigt viktigt bidrag. Utmaningen är att det inte finns någon garanti för att dessa områden har ett långsiktigt skydd. Markägaren kan ju välja att flytta områdena eller avverka eller sälja dem, säger Maano Aunapuu, chef för Naturvårdsverkets enhet för områdesskydd.
Naturvårdsverkets genomgång visar även att Sveriges skyddade områden är skevt fördelade över landet och inte tillräckligt sammanhängande.
I slutet av oktober ska världens länder inom FN:s konvention för biologisk mångfald göra en noggrannare analys av hur arbetet fortlöper, under mötet COP17 i Armenien.
– Den stora nöten att knäcka är att vinsten med att bevara den biologiska mångfalden främst ligger på samhällsnivå, medan kostnaden för att vidta åtgärder ligger på enskilda enskilda personer och företag. I dagsläget kan det vara ekonomiskt mer lönsamt att ignorera behovet som arter och naturen har, säger Maano Aunapuu.
