Högernationalismens framväxt i Europa och dess kopplingar till Ryssland och Trump

Det finns säkert många skäl till att en våg av högernationalism sveper fram i land efter land i Europa. De som oftast anförs är missnöje med ekonomin, globaliseringen, invandringen och brottsligheten. I de flesta europeiska länder har de radikala högernationalisterna gemensamma drag: Strävan efter nationell eller etnisk renhet. Djup motvilja mot EU. Rädsla för invandrare och människor av annat ursprung. Brist på förståelse för Ukrainas överlevnadskamp. Förståelse för Ryssland.

Inom bara ett år kan det politiska läget i flera stora länder i Europa ha svängt drastiskt. I Tyskland är Putinvänliga AFD på frammarsch och leder opinionsmätningarna. Nästa vår kan Frankrike ha valt EU- och Nato-skeptiska Marine Le Pen till president. Och hösten 2027 kan en högerradikal regering återta makten i Polen.

Det är ingen slump att det handlar om idéer som ligger nära Donald Trumps Maga-rörelse. Såväl Elon Musk som Trump har hyllat AFD:s valseger i den tyska delstaten Sachsen-Anhalt. När vicepresident JD Vance besökte säkerhetskonferensen i München förra året hälsade han på AFD-ledaren Alice Weidel, men inte förbundskanslern. Det ligger i linje med Trumps nationella säkerhetsstrategi, som uttalar stöd för ett ”patriotiskt motstånd” i Europa.

Allt det är en följd av att såväl Trump som europeiska nationalister och högerpopulister delar avogheten mot frihandel, internationell rätt, hbtq-rättigheter och mot det demokratiska etablissemanget.

Här finns samtidigt en nyckel till varför ultranationalisterna även tyr sig till Ryssland. Det har Putin mycket skickligt utnyttjat, till en del genom att öppet backa upp Marine Le Pen, AFD och Viktor Orbán (tills de ungerska väljarna fick nog). Samtidigt har Kreml ägnat sig åt traditionellt spioneri, påverkansoperationer, hybridkrigföring, sabotage och infiltrationsförsök djupt inne i europeiska regeringar.

Det råder inte någon harmoni inom den ”populistiska internationalen”.

För Putin är partifärg och ideologiska etiketter sedan länge passé. Viktigast är målet att försvaga och splittra EU.

Tidigare tillhörde även USA fiendesidan, men med Trump i Vita huset får de ryska ledarna det mesta de kan drömma om: Uppmjukade sanktioner, diskussioner med Steve Witkoff och Jared Kushner om hägrande rysk-amerikanska affärer och en kraftig neddragning av det amerikanska stödet till Ukraina.

Det skapar ett dilemma för Europas högernationalister. De har ingen medkänsla för det angripna Ukraina och delar Trumps beundran för Putin och andra auktoritära ledare. Men bland vissa av dem finns samtidigt nedärvda antiamerikanska stämningar, och de har stärkts av USA:s tullkrig mot Europa, hotet mot Grönland och kriget i Iran.

Det råder inte någon harmoni inom den ”populistiska internationalen”, vilket är logiskt med tanke på att ideologin går ut på den egna nationens företräde.

Marine Le Pen talar till exempel om franskt ”strategiskt oberoende” från både USA och Ryssland. Och brittiska Reform UK-ledaren Nigel Farage har distanserat sig från Trump och säger att AFD:s stöd för Putin är svårt att förstå.

AFD och den italienske ultranationalisten Roberto Vannacci är däremot fortsatt trollbundna av Ryssland. Detta trots att de inte kan ha glömt att under andra världskriget var Tyskland och Italien dödfiender till Sovjetunionen (det vill säga Ryssland), i varje fall efter att vänskapspakten mellan Hitler och Stalin kollapsat 1941. Åtminstone tycks de inte se att det ryska kriget mot Ukraina har drag som påminner om hur Nazitysklands våldförde sig på grannländer och utrotade folkgrupper som betraktas som mindervärdiga.