Kung Haakon VIII tar över efter Harald V i Norge

Han har stått på balkongen till kungliga slottet många gånger förr, som liten gutt på Syttende mai, som 28-årig nygift man med sin kronprinsessa. Ändå var det som om kung Haakon VIII klev ut i det okända, strax före kl 17 onsdagen den 9 september 2026.

När avspärrningarna runt processionen plockades bort rusade åskådarna upp för slottsbacken till samlingsplatsen nedanför balkongen. Kanske tyckte norrmännen att det bästa sättet att hedra kung Harald V var att stötta hans son.

Men som en ung besökare konstaterade för mig: Det var svårt att veta om man borde ropa hurra. Om man skulle vara glad eller ledsen.

I en monarki kan huvudpersonen få sörja en förälder och ta på sig ett nytt krävande jobb i samma ögonblick. Det blir tvära kast på en kunglig begravningsdag, när flaggorna hissas och musikkåren byter sorgemusiken mot en glad marsch.

Vemodet präglade ju Oslo stora delar av onsdagen. I många timmar var den norska huvudstaden märkvärdigt tyst, trots att tiotusentals personer hade tagit sig till centrum för att följa den gamle kungens sista resa.

Anne Marte Ellertsen berättade för DN att hon hade åkt i sju timmar från Vestlandet med man och barn för att få en åskådarplats vid processionen från slottet. Hon ville hedra Harald V som hon beskrev som en rakt igenom fin man. Transkvinnan Siri Diana inledde dagen i stillhet på en parkbänk på slottsbacken. Hon var där för att visa sin tacksamhet för att kung Harald försvarade hbtq-personer i ett tal.

Under begravningsakten hyllade talare efter talare den bortgångne kungens värme och humor. Kung Haakon VIII log ett stillsamt leende, och drottning Mette-Marit plockade fram näsduken, när stortingets talman påminde om kung Haralds möte med en hemlös tidningsförsäljare – han som lovade att få bättre liv och inte ville ljuga för kungen. Många hade svårt att hålla tillbaka tårarna när drottning Sonja hedrade sin make med en röd ros. Kronprinsessan Victoria läste bön.

Efter gudstjänsten fortsatte processionen mot Akershus slottskyrka. Då gick kung Haakon sida vid sida med sina nordiska kollegor, Danmarks kung Frederik och Sveriges kung Carl XVI Gustaf.

Så kom mötet med folket.

Kung Haakon, drottning Mette-Marit, änkedrottning Sonja, kronprinsessan Ingrid Alexandra och prins Sverre Magnus vinkade och vinkade från balkongen. Just då var det lätt att glömma hur kungaparets väg till tronen har kantats av skandaler och sjukdom.

Ingen kan tvivla på att Norges nya kung och drottning finner tröst i folkets kärlek. Men arvet efter kung Harald V kan bli både välsignelse och förbannelse.

Det är inte lätt att vara den som efterträder en älskad regent. Det har norska kungar fått erfara förr.

Kung Haakon VII, Norges första egna monark i modern tid, fick närapå helgonstatus under sina 52 år på tronen. Han försvarade arbetarregeringen och han stod upp mot nazismen. Han lade grunden för kungahusets starka ställning. Men för sonen Olav blev arvet efter tronskiftet 1957 tungt att bära, det har åtskilliga kungaexperter vittnat om. Sonsonen Harald tog över 1991 och fick 35 år på sig att växa in i rollen som landsfader.

Nu kommer nästa skifte.

Hade kung Haakon önskat sig mer tid, fler samtal, bättre tillfälle? Gör inte de flesta av oss det, när vi mister våra föräldrar? Även när vi slipper jämförelsens börda?

På en barnteckning i blomsterhavet utanför slottet sammanfattar signaturen Oskar med spretiga bokstäver: ”Det var trist att du døde”.