När hjälper vi människor i Sverige? Först när de har kollapsat?

Häromdagen satt en ensam­stående mamma mitt emot mig. Hon sa att hon inte orkade längre. Inte ekonomin. Inte ensamheten. Inte kampen för att få vardagen att gå ihop. Inte ansvaret att vara stark för sina barn när hon själv höll på att gå sönder.

Hon hade sökt hjälp. Men eftersom barnen fortfarande fick mat, hade rena kläder och kom till skolan fanns ingen hjälp att få. Det ansågs inte tillräckligt allvarligt.

När hjälper vi människor i Sverige? Först när de har kollapsat?

Allt oftare möter jag människor som arbetar, men ändå inte får ekonomin att räcka till.

Som diakon möter jag människor i livets mest utsatta stunder. Under de senaste åren har jag sett en tydlig förändring. De som söker hjälp hos kyrkan är inte längre bara människor som länge levt i fattigdom eller stått långt från arbetsmarknaden. Allt oftare möter jag människor som arbetar, men ändå inte får ekonomin att räcka till.

Ensamstående föräldrar kommer till kyrkan för att få hjälp med matkassar, kläder till barnen eller en obetald elräkning. Inte för att de lever över sina tillgångar, utan för att kalkylen inte längre går ihop.

Jag möter också pensionärer som arbetat ett helt liv och nu söker hjälp för att kunna köpa mat och betala sina räkningar. Människor som gjort det samhället förväntat sig, men som ändå inte får ekonomin att räcka till.

Det som oroar mig mest är ändå ensamheten. Många ensam­stående föräldrar saknar ett nätverk. Ingen kan hämta barnen, låna ut en tusenlapp eller bara finnas där när livet rasar samman. När de dessutom inte får sam­hällets stöd återstår ofta bara känslan av att stå helt ensam.

Kyrkan kan inte ersätta välfärdsstaten.

I debatten talar vi ofta om bidrag, kostnader och incitament. Betydligt mer sällan talar vi om vad som händer med människor när de gång på gång får höra att de inte är tillräckligt sjuka, tillräckligt fattiga eller tillräckligt desperata för att få hjälp.

Kyrkan kommer alltid att finnas där för människor i nöd. Men kyrkan kan inte ersätta välfärdsstaten.

Människorna jag möter är inte några anonyma ”bidrags­tagare”. De är föräldern på skolans föräldra­möte, pensionären i kassakön och din granne. De har gjort rätt för sig, men ändå räcker det inte.

Ingen av oss vet när sjukdom, arbetslöshet, psykisk ohälsa, separation eller sorg förändrar våra livsvillkor. Därför behöver vi ett samhälle som fångar upp människor innan de faller fritt – inte efter.

Den viktigaste frågan är inte hur mycket utsatthet människor klarar av, utan varför vi accepterar att det ska behöva gå så långt.

Mer om insändare: Så skriver du på insändare och svar