Sanningskommissionens antologi kritiseras för ensidig fokus på renskötande samer och vetenskapliga brister

Den 30 september överlämnar Sanningskommissionen för det samiska folket sitt slutbetänkande till regeringen. Uppdraget är enligt direktiven att kartlägga och granska statens politik gentemot samerna genom historien och dess konsekvenser för det samiska folket. Politiken ska ges en ”allsidig” belysning men samtidigt fokusera på statens ”övergrepp” och ”historiska oförrätter".

En viktig del av underlaget är den vetenskapliga 1 100-sidiga antologin, ett delbetänkande som kommissionen överlämnade till regeringen i mars 2026. Antologins 36 kapitel, skrivna av 59 författare, har sakkunniggranskats vilket förklaras vara en ”garant för att kapitlen är vetenskapligt tillförlitliga".

I antologin finns läsvärda kapitel, men som helhet representerar den ett misslyckande då den inte handlar om samer utan om renskötande samer. Omkring två tredjedelar av kapitlen rör denna kategori. Vi får nästan inget veta om de tusentals samer, majoriteten av det samiska folkkollektivet de senaste 150 åren, som har varit lönearbetare, jordbrukare och företagare, mer än att de flesta antas ha tvångsförsvenskats. I antologin förklaras staten ha ”osynliggjort” samerna, detsamma kan sägas om kommissionens behandling av icke-renskötande samer.

Dessa kraftord och teoretiska utsvävningar rimmar illa med studier som visat att samers hälsa och mående är gott och liknar övriga svenskars

Denna sammanblandning präglar också språkbruket. Begreppet ”det samiska samhället” används uppemot 50 gånger utan att definieras, men av sammanhangen framgår att man vanligen åsyftar renskötseln, dess gemenskaper och institutioner. Detsamma gäller ”samiska värderingar”, ”samisk grundsyn” och ”den samiska användningen av mark och vatten”. Det är en del av kunskapsområdets renskötselbaserade etnonationalistiska diskurs.

Majoriteten av kapitlen lever inte upp till vetenskapliga kvalitetskrav. Det brister i det mest grundläggande som att begrepp ska definieras och faktauppgifter ska vara korrekta. I ett kapitel hävdas exempelvis att samer fram till 1850-talet var ”i majoritet i norra Sverige”. Om det hade varit korrekt hade det funnits omkring 120 000 samer där. De var betydligt färre, uppskattningsvis 4 000–5 000. Och det var inte ”samiska representanter” som 1966 stämde staten i det som skulle bli Skattefjällsmålet, utan fem samebyar.

Även forskningsmetoderna och språkbruket väcker frågor. Ett samförfattat kapitel baseras på ”samiskt motberättande":

"När Anna [en av författarna] presenterar sig själv säger hon ’jag är Anna och jag är kunskap’, något som har skapats genom livet och i de samtal med dem som gått före." Författarna anser även att ”det samiska folket utsätts dagligen för våld". Andra skriver om ”psykiskt våld” och ”utradering av urfolk”, däribland samer. Dessa kraftord och teoretiska utsvävningar rimmar illa med studier som visat att samers hälsa och mående är gott och liknar övriga svenskars.

Ett mer genomgående problem är antologins historiska tolkningsram. I många kapitel finns ett anakronistiskt teoretiserande om den koloniala staten. Respektlösheten började tidigt, som det skrivs i ett kapitel: "redan freden i Nöteborg vid Ladogas mynning 1323 delade upp Sápmi i intressesfärer utan hänsyn till samiskt land och rättigheter". I ett annat beskrivs hur en forskare och en fransk aristokrat under 1600-talet – i linje med statskyrkans politik – tog sig rätten att ”hantera, studera och definiera [de samiska] trummorna på en plats och i ett kulturellt sammanhang långt ifrån deras ursprung”, enligt författaren ett exempel på ”kolonialt våld". Det var givetvis så att resurssvaga människor i Sverige före 1900-talet – folkflertalet – generellt inte förunnades någon lyhörd omtänksamhet från makthavarnas sida.

I antologin ges en insnävad, idealistisk förståelse av statens politik. Politiken sedan 1500-talet verkar ha genomförts utan hänsyn till den statsfeodalism och senare det kapitalistiska produktionssätt som starkt påverkat aktörers handlingsutrymme. Detsamma gäller begrepp som ”industrialisering” och ”modernisering” som implicerar tvingande samhällssystem och omvandlingsprocesser. Bristerna leder till ytliga analyser av samers markförluster under 1700- och 1800-talen.

Samma problem finns i behandlingen av försvenskning och assimilation. I antologin skrivs om en ”påtvingad assimileringspolitik” och om lagstiftning ”med syfte att helt assimilera bofasta samer med den svenska befolkningen”. Det är oklart vad som åsyftas då det inte fanns någon uttalad statlig försvenskningspolitik mot samer. Statens språk- och utbildningspolitik riktad till samer var otillräcklig och med vår tids normer inhuman, men den syftade inte primärt till att assimilera samer utan till att stödja rennäringen.

Sanningskommissionens antologi representerar ett dubbelt misslyckande

Statens politik gentemot samerna under det tidiga 1900-talet var enligt min mening inte i sina grunder rasistisk. Dåtidens rasistiska idéer om samer övertrumfade inte den demokratiska medborgartanken. I det Sverige som byggdes skulle inte en etnisk kategori som samerna – en folkstam eller ras med dåtidens språkbruk – exempelvis ha ensamrätt till bofasthet i Lappland väster om odlingsgränsen eller särskilda platser i riksdagen; krav som sameledaren Elsa Laula framförde.

Sanningskommissionens antologi representerar ett dubbelt misslyckande; den handlar inte om det heterogena samiska folkkollektivet och den är vetenskapligt undermålig. Den illustrerar också ett kunskapsområde med egna – och från andra kunskapsområden avvikande – normer för vad som räknas som god forskning. Ett slutbetänkande baserat på sådant kunskapsproducerande riskerar att hamna fel i sina slutsatser och rekommendationer.

Läs fler artiklar från DN Debatt:

Sanningskommissionen för det samiska folket: "Samernas historia är också Sveriges historia"