USA:s militära agerande mot Iran och osäkerheten kring strategin

Senast USA attackerade Iran var i slutet av juli. Sedan dess har president Donald Trump meddelat att det är med ekonomiska sanktioner Iran ska besegras. För ett par veckor sedan var det ”dagen D”, då utarmningen av den islamiska republiken skulle inledas.

Men natten mot måndagen bombade amerikanska plan ändå den iranska ön Larak. Enligt USA berodde denna insats på att Iran var i färd med att minera Hormuzsundet igen, bara några dagar efter att amerikanerna hade deklarerat att alla minor var undanröjda.

Anfallet fick mullorna i Iran att mullra högljutt om hämnd och inte långt därefter avlossades missiler mot Jordanien och Förenade arabemiraten, två länder som båda har amerikanska militärbaser inom sina territorier. Alla missiler ska ha skjutits ner, uppges det, men eftersom både Jordanien och Förenade arabemiraten saknar fri press och yttrandefrihet – liksom Iran – kan man inte riktigt säkert veta.

I diktaturer dröjer det ofta innan man får någon inblick i eventuella skador efter anfall.

Centcom, USA:s militära centralkommando, hävdar som sagt att anfallet var en begränsad insats för att stoppa Iran från att plantera fler minor. Men den amerikanska presidenten lade snabbt ut en AI-animerad film i sociala medier, som visade den strategiskt viktiga oljeön Kharg i lågor.

”Khargön håller på att sprängas i bitar!” förkunnade Trump innan han uppenbarligen gav sig ut för att spela golf. Åtminstone var nästa inlägg i hans sociala medier från golfbanan.

Det verkar inte som att några amerikanska attacker har riktats mot Kharg och den iranska propagandamaskinen på internet kallar Trumps inlägg ”skrattretande”.

Ingen vill ge upp. Ingen vill hitta möjligheter till fred

Frågan är vad Trump menade. Om han alls menade något särskilt. En växande misstanke hos analytiker är att Trump har tappat greppet om vad han egentligen vill uppnå med kriget, efter att Iran visade sig mycket svårare att besegra än vad han hade trott.

Den iranska regimen är också van vid att hantera hårda sanktioner och har en förmåga att se till att det är folket som utarmas, inte den styrande makten.

Förhandlingar mellan de två länderna tycks ha satts på paus. Ingen vill ge upp. Ingen vill hitta möjligheter till fred.

Det innebär att den nuvarande situationen, med tidvis uppflammande aggressioner, kan fortsätta under oöverblickbar framtid.