Förändringarna i opinionen under den sista tiden före valdagen var dramatiska. Socialdemokraterna halkade nedåt, Liberalerna tog sig över riksdagsspärren och skillnaden mellan de två sidorna blev till slut bara 50 000 röster.
Efter valet har det förts en diskussion om de olika resultat som redovisades i opinionsmätningarna. Det kan konstateras att DN/Ipsos kom närmast av alla när det gäller styrkeförhållandena mellan Tidökoalitionen och de partier som hade Magdalena Andersson (S) som statsministerkandidat.
I den sista mätningen, som avslutades den 10 september, ledde dåvarande oppositionen med 0,3 procentenheter. Det slutliga valresultatet gav en segermarginal på 0,7. DN/Ipsos undersökning pekade mot mandatfördelningen 175–174. Den blev 176–173.
Det kan jämföras med ett försprång för S, V, C och MP på 9,5 procentenheter i DN/Ipsos junimätning. Sammanfattningsvis: en historiskt stor upphämtning av högersidan – som nästan nådde hela vägen fram.
Sista veckans mätningar visar att S och dess allierade tog hem segern trots att många väljare inte hade någon klar uppfattning om vilken politik det skulle ge i praktiken. Bara en av fyra svarade att de fick en tydlig bild under valrörelsen av vad en S-ledd regering skulle göra.
Betydligt färre tvekade om vad en högerseger skulle föra med sig. Bara en av fem ansåg att de hade en otydlig bild av vad som väntade med en regering ledd av Moderaterna.
– Det säger något om hur väl man har lyckats med sin kommunikation. Bristen på gemensamma besked kan ha varit ett problem för partierna i Magdalena Anderssons regeringsunderlag, säger Nicklas Källebring, opinionsanalytiker på Ipsos.
Bilden av vilken politik en S-regering skulle föra har inte heller klarnat sedan valet. Positionerna mellan S, V, C och MP är alltjämt låsta.
Enligt DN/Ipsos mätningar var det sista veckan som Liberalerna till slut klättrade över spärren. Det skedde efter att Simona Mohamsson öppet vädjat om hjälp från andra partiers sympatisörer.
DN/Ipsos ställde frågor direkt till dem som uppgav att de skulle rösta på L och svaren ger en bild av varför de räddade partiet kvar i riksdagen. Nicklas Källebring påpekar att basen är liten och att resultaten därför ska tolkas försiktigt. De stora dragen är ändå tydliga.
En dryg tredjedel beskrev sig själva som stödröstare. Det innebär att utan dem hade L inte hängt sig kvar i riksdagen. Ungefär lika många pekade på ideologi och värderingar som ett skäl till att välja L. En mindre andel angav sakpolitiken som viktig och ännu färre pekade på partiledaren.
– Det var inte Simona Mohamsson som partiledare som fällde avgörandet, säger Nicklas Källebring.
DN/Ipsos data visar på underliggande trender i opinionen som kan vara en delförklaring till Tidöpartiernas upphämtning. Redan före sommaren blev det tydligt att stämningsläget bland väljarna hade vänt: optimisterna blev fler, pessimisterna färre. Det skedde samtidigt som skjutningarna minskade tydligt och ekonomin började ta fart.
– Synen på regeringen och oppositionen förändrades också. Regeringen Kristersson fick allt bättre betyg av väljarna under valrörelsen för sin insats, säger Nicklas Källebring.
Den sista mätningen före valet var den första under mandatperioden där en majoritet av väljarna bedömde att en S-ledd regering skulle göra ett sämre jobb.
Under valrörelsens avslutande veckor minskade också andelen av väljarkåren som trodde på ett maktskifte och en S-statsminister.
– Valvinden mojnade för Socialdemokraterna. Vi kan nog anta att den trenden fortsatte fram till valdagen, säger Nicklas Källebring.
