Liberalernas historiska paradox: När idéerna segrar men partiet krymper

Uträknade, förlöjligade… Under hela den förflutna mandatperioden har Liberalerna legat under fyraprocentspärren i opinionsundersökningar och betraktats som redan utslagna ur riksdagen. Så gick det förstås inte. Få kan ha missat söndagskvällens glädjeyttringar på Liberalernas valvaka, trots de ur ett historiskt perspektiv ganska blygsamma siffrorna.

Men i ett längre perspektiv framstår Liberalerna ändå som Sveriges mest framgångsrika parti, om man jämför de avsikter som fanns när partiet grundades med det resultat som uppnåtts. Dagens svenska samhälle liknar mest de visioner som Liberalerna hyste vid förra sekelskiftet. De andra partiernas ursprungliga utopier ligger i spillror: Socialdemokraterna har övergivit tankarna på socialisering, Vänsterpartiet drömmen om en revolution, Moderaterna föreställningen om en plutokrati, Centern idéerna om modernäringens företräde.

För 130 år sedan förenades liberala politiker i kampen för parlamentarism och allmän rösträtt. Programmet förkroppsligades av partiledaren Karl Staaff, som drev igenom reformerna tillsammans med Socialdemokraterna. Vilken fråga skulle man driva härnäst? År 1918 rådde villrådighet i det segerrika liberala lägret. Många satte sin förhoppning till nykterhetsfrågan men det visade sig vara ett misstag. Partiet splittrades på frågan om rusdrycksförbud och från att ha varit ett majoritetsparti delades de liberala krafterna upp i två småpartier.

Men en ny storhetstid väntade med genombrottet för socialliberalismen. Ett generations- och idéskifte ägde rum och de båda liberala falangerna återförenades i Folkpartiet, vars ledande namn snart blev Bertil Ohlin. Som nationalekonom var Ohlin positivt inställd till den politik för full sysselsättning som Socialdemokraterna lanserade under 1930-talet och som bildade kärnan i välfärdspolitiken. Den gamla statsfientliga ideologin övergavs och staten tilldelades ett ansvar för människors levnadsstandard och sysselsättning. Politiken skulle vara ”social”.

Samtidigt betonades marknaden och friheten från statlig dirigering som grunden för det välstånd som också var förutsättningen för välfärdens finansiering. Politiken skulle vara ”liberal”. Socialliberalismen blev snart allmänt omfattad, även av Socialdemokraterna som ville ”rädda kapitalismen” snarare än ”avskaffa” den och av högern som vid andra världskrigets slut gav upp sitt motstånd mot den statliga fullsysselsättningspolitiken.

En tredje våg av liberal vitalitet har sköljt över oss under det senaste halvseklet. Det ”starka samhälle” som Socialdemokraterna byggde upp under efterkrigstiden började kritiseras för byråkrati, kvävande högskattepolitik, pampvälde, tröghet och kollektivism. Men nu var det inte längre bara Liberalerna som stod för de liberala idéerna. Kritiken drevs med minst samma kraft av Moderaterna. Även Socialdemokraterna bytte politik efter ett kortare återfall i halvhjärtad socialistisk löntagarfondsromantik. Decentralisering och avreglering blev de nya ledstjärnorna och marknaden i många avseenden ett föredöme även för statliga myndigheter.

Man kan säga att medan Liberalerna badade, stals deras kläder av andra och partiet visade sig naket

Som parti hamnade Liberalerna därmed i ett farligt läge. De var inte längre ensamma om att skörda frukterna av de liberala idéernas popularitet som vid riksdagsvalen 1917 och 1948. Andra partier tog åt sig av medvinden. Man kan säga att medan Liberalerna badade, stals deras kläder av andra och partiet visade sig naket. Liberalismen ”segrade alltför mycket”. På allvar ställdes frågan om Liberalerna alls behövdes längre. Partiet blev litet och under årtionden farligt nära fyraprocentspärren, inte för att programmet var impopulärt utan tvärtom för att det var alltför populärt – bland andra partier.

För Simona Mohamsson är det en personlig triumf att Liberalerna även den här gången, mot alla odds, klarade sig kvar i riksdagen. För en statsvetare är det tillfredsställande att konstatera att hennes outtröttliga pedagogik om samarbetspolitikens villkor uppenbarligen gått hem.

Å ena sidan råder det förvisso en stor skillnad i fråga om värderingar mellan Liberalerna och Sverigedemokraterna. Men i en koalition är sådant tillåtet. Ja, det är själva idén med en koalition. Funnes det inga värderingsskillnader, behövdes ingen koalition utan man kunde ha ett enda parti.

Å andra sidan handlar politik inte bara om att förfäkta goda värderingar. Det gäller också att få något uträttat och då duger det inte, med Mohamssons ord, att sitta med armarna i kors och predika aldrig så goda värderingar. Den ansvarsfulla frågan är om priset i form av eftergifter blir för högt. Här går meningarna som bekant isär. Kända avhoppare som Bengt Westerberg och Birgitta Ohlsson tycker uppenbarligen att deras gamla parti vikt ner sig för mycket.

Socialdemokraterna valde en annan strategi. I stället för att vara tydliga om vilka de ville samarbeta med eller vilken politik de ville bedriva valde de att mörka i tron att allmänt missnöje med regeringen skulle föra dem till makten utan att de behövde visa korten. Det misslyckades. Partiet gjorde sitt sämsta val någonsin. Att en förlorare antagligen får bilda regering hör till minoritetsparlamentarismens paradoxer. Och även valets andra förlorare, Sverigedemokraterna, fortsätter att utöva stort inflytande. Dess skugga faller över partiernas möjlighet att bygga koalitioner.

Frågan kvarstår dock om det pris Liberalerna betalat för samarbetet med Sverigedemokraterna faktiskt varit för högt. Det gäller nu att Liberalerna inte av pur lättnad över att ha klarat sig kvar i riksdagen bara andas ut och slår sig till ro. I det fortsatta motståndet inom det borgerliga samarbetet mot all sköns auktoritära idéer är det en styrka att kunna hämta kraft från den liberala idétradition som så länge satt sin prägel på vårt land.