Att inträda i kulturtanternas tassemarker är, om man själv är kulturtant, som en dos luftrörsvidgande spray för en astmasjuk. Det är vad jag tänker när jag läser ”Dom kallar oss kulturtanter”, journalisten Lisa Bodas kärleksbrev till, och undersökning av, den prunkande armé som länge burit detta omstridda epitet.
Porträttet av Eva Bünger, den trots just astma kedjerökande ärkekulturtanten i Berg, Småland, illustrerar hur infärgat vårt land är av människor, i första hand kvinnor, för vilka kultur i alla former utgör själva livsnerven. I Berg finns bokcirklar och stickkafé, och Elin Wägners ande bebor varje fiber av sitt gamla hem Lilla Björka, som kommit att bli ett levande kulturhus för ortens invånare och besökare.
Bünger får sätta tonen för vad en kulturtant egentligen är, och den viktigaste definitionen är nog denna: en kulturtant värd namnet är ingen högbrynt förståsigpåare. Hur stora mängder teater, litteratur och konst man än fått sig till livs skulle en äkta kulturtant aldrig få för sig att försöka undervisa eller näpsa en medmänniska i fråga om smak eller bildning. Att förakta någon annans preferenser, oavsett om det rör sig om haikudikter eller schlager, är en dödssynd. Den som ägnar sig åt dylik snobbism är en falsk kulturtant.
Att samspråka med en kulturtant är att förstå vad acceptans verkligen vill säga. Kulturtanten har läst romaner om allehanda förbrytare, och genom litteraturens förmåga till genomlysning av psyket funnit vägar att förlåta dem. Hon har sett teaterföreställningar om de brutalaste förluster, sexualitetens mest algblommande plaskdammar, de mest infernaliska moraldilemman som tänkas kan. Sannerligen säger jag eder: en kulturtant har genomlevt mer än den mest garvade nattvandrare, den mest nedfrätte soldat, den med guldklocka avtackade gynekologen.
Kanske är just den inkluderande livshållningen, tillsammans med ”tant”-halvan av ordet, en delorsak till att begreppet ”kulturtant” är så omstritt, stundom bespottat. Paradoxalt nog gör sig den vidsynte lätt till måltavla för omvärldens förakt. Vid första anblick kan kulturtanten se så ofarlig ut att det väcker aggression.
Så hur känner man igen henne? Det är som att fråga hur kärleken ser ut
Men att underskatta kulturtantens integritet är oftast ett fatalt misstag. Beläsenhet och erfarenhet, om än via fiktionen, är och förblir osedvanligt potenta vapen. Och man ska aldrig förväxla inlevelseförmåga med ryggradslöshet. Plötsligt har man gått ett steg för långt, och får se sig verbalt totaldemolerad av en nyss leende kulturtant.
Så hur känner man igen henne? Det är som att fråga hur kärleken ser ut. Kulturtanten kan inneha samtliga åldrar och kön; boken innehåller exempelvis ett mycket underhållande avsnitt om den manliga kulturtanten, inklusive en som till och med tatuerat in epitetet på sin kropp. Själv har jag noterat en ökning av riktigt unga kulturtanter, från högstadieåldern och uppåt, i allehanda samhällsskikt. En icke försumbar andel unga vet faktiskt vem Lena Nyman var, har läst Dostojevskij och gillar att handarbeta. En tröst när det larmas om sjunkande läsförståelse och bildning.
Den här boken har ingen vetenskaplig ansats. I stället är den en yster exkursion genom den spretande kulturtantsfaunan förr och nu, en analys av begreppets framväxt och en bön om att arten måtte bestå. Kulturtanten framstår som en formskiftande gudinna, eller kanske demon, ständigt redo att sprida konsternas gravt beroendeframkallande gift. Så hjärtinnerligt rar vid första anblick, men med diamanthård övertygelse och ett intellekt snabbare än en kobra i anfallsposition.
”Dom kallar oss kulturtanter” ska främst läsas lustfyllt – men bildande är den av bara farten med sina tätt duggande referenser och lästips. Med lika mångskiftande fjäderdräkt som sitt ämne fördjupar och breddar den förståelsen för en människoart som, oavsett samhällsklimat, verkar fullständigt ostoppbar.
Läs fler av DN:s bokrecensioner
Läs mer:
