Valresultatet är ett idealtypiskt stresstest för regeringsformen. S, V, MP och C samlar 176 mandat, men Vänsterpartiets kongressbeslut att inte släppa fram någon regering som partiet inte självt ingår i krockar frontalt med Centerpartiets besked att rösta nej till varje regering där Vänsterpartiet har ministrar. Högersidans 173 mandat kan lugnt invänta motståndarens sammanbrott.
Det är, i spelteoretiska termer, ett rent ”chicken race”. Ingen vill blinka först, eftersom kostnaden hos de egna väljarna uppfattas som högre än kostnaden av att inget händer.
För att förstå varför låsningen inte löser sig av sig själv måste man gå tillbaka till 1974. När regeringsformen skrevs var Sverige ett tvåblocksland. Väljarna avgjorde på valnatten vem som skulle flytta in i Rosenbad, och talmannens uppgift var att formellt bekräfta resultatet. Principen om negativ parlamentarism – en statsminister godkänns om inte minst 175 ledamöter röstar emot – var tänkt att göra maktskiften smidiga och regeringskriser korta.
När regeringsformen skrevs var Sverige ett tvåblocksland. Väljarna avgjorde på valnatten vem som skulle flytta in i Rosenbad, och talmannens uppgift var att formellt bekräfta resultatet
I dagens fragmenterade riksdag gör samma princip motsatsen. En statsminister kan släppas fram på måndagen och stå utan möjlighet att styra på tisdagen. Sedan budgetreformen 1996 avgörs statens ekonomi genom ett enda odelbart rambeslut, och att förlora det innebär i praktiken att administrera motståndarnas politik. Det räcker alltså inte att hitta någon som tolereras. Underlaget måste också bära en budget.
I länder som Nederländerna och Belgien löses låsningar av opartiska medlare utsedda av statschefen. Regeringsformen tillåter inget sådant. Talmannen är ensam kvar i rummet, som domare, processledare och pådrivare på en gång. Detta gäller oavsett vem riksdagen väljer till talman på måndag. Uppgiften är densamma vem som än sitter på stolen.
Regeringsbildningen 2018 var vändpunkten. Under 134 dagar tvingades talmannen improvisera fram en ny roll som aktiv processledare. Det som då improviserades fram behöver nu bli en etablerad arbetsmetod.
Regeringsbildningen 2018 var vändpunkten. Under 134 dagar tvingades talmannen improvisera fram en ny roll som aktiv processledare
Så länge extraval känns avlägset påverkar det ingen. Talmannens viktigaste uppgift är därför att göra hotet konkret. Regeringsformen ger fyra försök innan extraval utlöses automatiskt. Genom att tidigt pröva en kandidat som talmannen vet kommer att röstas ned – och låta V:s och C:s oförenliga linjer krocka i öppen kammare – krymper spelplanen. Vid tredje och fjärde omröstningen ligger triggerpunkten för extraval plötsligt bara ett par veckor bort. Först då omprövas låsningarna.
Det andra verktyget är att vägra dela upp förhandlingen. Om statsministerfrågan avgörs först och budgeten sedan, får varje stödparti ett incitament att släppa fram regeringen och därefter använda budgeten som utpressningsmedel. Talmannen bör därför inte nominera någon som inte kan uppvisa ett bindande skriftligt avtal som täcker även rambeslutet.
Januariavtalet och Tidöavtalet visar vad som krävs. Tidöavtalet band hela underlaget och höll mandatperioden ut. Januariavtalet höll i två och ett halvt år men föll sommaren 2021, just därför att det parti vars röster regeringen behövde stod utanför avtalet och kunde utnyttja det. Ett avtal som lämnar något av de nödvändiga partierna utanför skjuter bara upp problemet.
Det tredje är hur avtalet konstrueras. Ett hållbart avtal mellan V och C måste fläta samman parternas vinster så att den som fäller regeringen eller budgeten samtidigt raderar sina egna segrar. Talmannen dikterar ingen politik, men bör kräva att regeringsbildaren visar upp en sådan självdisciplinerande struktur innan förslaget går till kammaren.
Allt detta rör sig på en slak lina. En talman som är alltför aktiv riskerar att uppfattas som en politisk aktör snarare än en konstitutionell väktare, vilket konstitutionsutskottet kan komma att granska i efterhand. Men alternativet är sämre.
Grundlagsstiftarna 1974 byggde ett av världens mest avskalade system för regeringsbildning i tron att återhållsamhet skulle räcka. Den tron håller inte längre. Utan en talman som aktivt driver processen förvandlas den negativa parlamentarismen från en smidig väg till makten till en konstitutionell återvändsgränd.
Läs fler artiklar från DN Debatt:
Lars-Johan Åge, professor i förhandling och medling: ”Viktigast är inte vem som vann valet – utan vad de får offra"
