Storbritanniens sanktionshot mot israeliska bosättningar väcker hopp och ilska

”Patienten, en 55-årig kvinna, lades in den 19 oktober 2025 efter misshandel som orsakade multipla skador. Hon har blåmärken över hela kroppen och skador i hårbotten och på tinningarna, som fick sys. En första röntgen visar en traumatisk blödning på vänstra sidan av hjärnan.”

När Storbritannien förkunnade sin avsikt att införa sanktioner mot bosättningar – och alla som stöder bosättningar – på Västbanken, tänkte jag på Afaf abu Olia och hennes utskrivna journal som låg på vardagsrumsbordet i hennes hem i palestinska Turmusayya. Jag träffade Afaf efter att hon hade klubbats ner av israeliska bosättare förra året.

Jag tänkte också på 14-åriga Ahmed Dawabsheh från palestinska Duma och brännskadorna som täcker halva hans ansikte. Han förlorade hela sin familj när en israelisk bosättare kastade in en brandbomb i hans hus för tio år sedan och jag träffade honom för två år sedan, när israeliska extremister åter hade attackerat byn och satt hus och bilar i brand.

Sanktioner är ett trubbigt vapen. Det är svårt att i förväg veta exakt hur de kommer att slå. Den europeiska handeln med israeliska bosättningar är försvinnande liten, men Storbritannien går längre än så. Landet vill också införa sanktioner mot företag som ”stöttar” bosättningar, vilket kan innebära byggbolag som deltar i konstruktioner – eller banker som lånar ut pengar. Allt detta riskerar att slå även mot gruppen av människor man säger sig vilja värna, eftersom palestinier på Västbanken arbetar för israeliska byggbolag och palestinska banker är beroende av israeliska.

Men kanske är det något annat som spelar in här.

Sedan Israels nuvarande regering tillträdde, den mest högerextrema regeringskoalitionen någonsin, har situationen på Västbanken totalt urartat. Bosättarrörelsen styr regeringens politik och framkomligheten mellan palestinska byar har begränsats svårt av alla nya illegala utposter – och godkända israeliska bosättningar, som även de strider mot internationell lag.

Omvärlden har protesterat, men jag kan tänka mig att det för 14-åriga Ahmed och 55-åriga Afaf mest har låtit som tomma, skramlande tunnor.

Sedan kom nyheterna om E1. Det är namnet på ett enormt palestinskt område mellan Jerusalem och Ramallah som Israel har velat annektera i decennier. Inga regeringar har dock sett det som praktiskt möjligt, för det var en röd linje för deras viktigaste allierade, USA.

Inte längre, vad det verkar. I år har planerna kommit upp på bordet igen och rört sig mycket snabbt framåt. Israels finansminister Bezalel Smotrich har uttryckligen sagt att E1 skulle bli den ”sista spiken i kistan för drömmarna om en palestinsk stat”.

Storbritannien kan inte acceptera det. Det är vad utrikesminister Ed Miliband säger när han tydligt deklarerar sin regerings avsikt att införa sanktioner. Det möttes givetvis av israelisk vrede, utkastade diplomater och den sämsta stämningen länderna emellan någonsin. Anklagelser om antisemitism och valsabotage började hagla i samma sekund som Miliband hade talat klart i London. Israel går nämligen till val om drygt två månader.

Men Miliband har inte vikit sig en centimeter och lyckades dessutom få elva andra länder att backa honom, inklusive Sverige. Det svenska stödet betyder inte mer än en klapp på axeln, för Sverige kan inte införa egna sanktioner utan att EU är med på tåget och EU är inte överens i frågan.

Det gör kanske ingen praktisk skillnad för Ahmed och Afaf. Men till slut var det någon som satte ner foten. Det är någonting.