Som Berlinkorrespondent får man snabbt konstatera: Det går inte att skriva om alla val i Tyskland.
Tyskland har 16 förbundsländer, det vill säga delstater. Alla håller val till sina delstatsparlament, eller lantdagsval som det kallas i Tyskland. Valen hålls vid olika tidpunkter och mandatperioden är i allmänhet fem år. Men som alltid i Tyskland finns det undantag – parlamentet i Bremen sitter i fyra år.
De gamla Hansastäderna Bremen och Hamburg är stadsstater och har alltså status av förbundsland. Det har även Berlin, vilket också har sin historiska bakgrund. Efter andra världskriget blev Västberlin en västtysk enklav, omgiven av DDR. Staden fick status av ett eget förbundsland inom Västtyskland, och behöll den efter återföreningen.
Med andra ord går det sällan ett år utan val i Tyskland. År 2026 har varit ett så kallat supervalår, då hela fem förbundsländer hållit delstatsval. Dessutom höll tre förbundsländer kommunalval. Nästa år är det fyra förbundsval: I Schleswig-Holstein, Saarland, Nordrhein-Westfalen och Niedersachsen. Dessutom ett så kallat statsval i Bremen.
I Sverige har partierna alltid en möjlighet att pusta ut mellan valen. I Tyskland tvingas de däremot hela tiden att vara på tårna. Varje delstatsval är att betrakta som en barometer. Det viktigaste valet är parlamentsvalet vart fjärde år. Då är det till stor fördel om man har ett starkt regionalt valresultat att luta sig tillbaka mot.
Ett på riksnivå litet parti kan vara stort i ett förbundsland. Till exempel får De gröna i förbundsdagsval vanligen 8-10 procent av rösterna. Men i Baden-Württemberg är de ett maktparti som vann årets delstatsval med drygt 30 procent.
Vänsterpartiet Die Linke får också 8-10 procent i förbundsval, men blev nyligen största parti i Berlin med över 25 procent.
Delstatsvalen har blivit den viktigaste språngbrädan för högerradikala AFD. I östtyska förbundsländer har partiet växt hisnande snabbt, till exempel i Thüringen, Sachsen och Mecklenburg-Vorpommern. Det tydligaste exempel är Thüringen: från 10,6 procent år 2014 till 32,8 tio år senare.
Att AFD i år har gått framåt så starkt i både Sachsen-Anhalt och Mecklenburg-Vorpommern har skakat den tyska politiken på riksnivå. Samtidigt har CDU gjort usla resultat och förbundskanslern Friedrich Merz måste gång på gång förklara sig. Det flyttar fokus och energi från regeringens reformarbete – som gick knackigt redan som det var.
Den starka federalismen i Tyskland har framför allt historiska skäl. I hundratals år bestod dagens Tyskland av kungariken och furstendömen, som byggde allianser eller krigade mot varandra. Det var först på 1870-talet som järnkanslern Bismarck lyckades förena dem. Tyskland är fortfarande det kanske mest federalistiska landet i Europa.
Mångfalden är en del av vad Tyskland är. Men de många beslutsnivåerna ses också som en garant mot extremismen. Beslutsfattandet går långsamt och man måste ta många faktorer i beaktande. Det har betraktats som en fördel, med tanke på Tysklands historia.
Ironiskt nog har de täta valen på senare tid spelat radikalerna i händerna. Höstens val i två östtyska förbundsländer gav AFD en enorm skjuts framåt och skadesköt regeringen ordentligt.
Friedrich Merz vidhåller att om bara reformerna får tid att verka kommer stödet till högerradikalerna att minska. Men reformerna bromsas i själva verket av de ständiga valen. CDU:s regeringspartner socialdemokraterna börjar till exempel få kalla fötter om pensionsreformen, som är mycket impopulär bland väljarna.
Delstatsvalen har helt enkelt blivit en tvångströja för Merz regering.
Läs mer:
Anna-Lena Laurén: CDU klappade igenom – krisen för Merz djupnar
Vänstervåg i Berlin – första kvinna med invandrarbakgrund nära att bli borgmästare
Chock och självkritik på CDU:s valvaka: ”Tyskarna är aldrig nöjda”
”Hela Tyskland ska vakna och vi ska bli normala människor igen”
