Valrörelsen som en sandlåda: frustration och brist på vision inför valet

I en nyhetsartikel har SVT Skåne lyft fram hur folk på stan resonerar inför det kommande valet. Fokus i artikeln är blockbyten, inget konstigt med det i sig, men de få meningarna som spelas upp gör att jag inte kan sluta tänka på vad det säger om samhället just nu.

Tiden innan valet har denna gång blivit vanmaktens period. Veckorna inför resultatet fylls mer och mer av frustration och bävan. Varför? Att valrörelsen känns som en sandlåda är knappast en ny tanke – det sägs väl inför varje val. Men i år känns det starkare än på länge. Politiker kastar sand på varandra istället för att bygga något. Väljare formar sina åsikter efter vad som gynnar dem själva just nu, snarare än vad som håller över tid. Och snart, om några veckor, når den här föreställningen sin kulmen.

En liten tröst finns ändå att hämta: någonstans i världen finns fortfarande fickor där demokrati och värderingar som sträcker sig längre än en mandatperiod – faktiskt är målet. Där klimatet får ta plats, där populismen inte äger hela debatten och där medmänskligheten består. Redan Platon och Polybios menade att statsskick oundvikligen degenererar och avlöser varandra i cykler, på grund av mänskliga svagheter. Tanken tröstar lite – en bättre tid kommer, om än kanske inte under min livstid.

Men trösten bleknar snabbt ut igen. I sandlådan kastas det till höger och vänster. Ideologier som förändras är rimligt i en föränderlig värld – men det som skaver är inte att ideologier förändras, det är avsaknaden av vision. En avsaknad av en önskan om något mer långsiktigt än nästa mandatperiod – och något större än Sveriges gränser. Att bara tänka nationellt känns naivt när klimatet, migrationen och säkerheten ändå aldrig stannar vid en riksgräns.

Tidigare har det alltid varit lätt för mig att veta vad jag ska rösta på. Nu känns det enda rimliga, i min hopplöshet och frustration, att rösta blankt. Men då blir min röst ogiltig – vad är egentligen bäst: en röst som försvinner i statistiken, eller ingen röst alls?

Jag längtar till tiden efter valet. Inte för att jag ser att det kommer resultera i något som ger värde, utan för att jag då kanske slipper se lika mycket sand virvla förbi så fort jag öppnar något nyhetsforum. Då kan jag, precis som så många andra, lägga min energi där den faktiskt gör skillnad: i jobbet, i vardagen, i samtal som bygger något – ett litet (!) steg i taget. Till skillnad från våra politiker, som verkar ha tappat både förmågan och viljan att skapa verklig riktning. De sitter kvar i sandlådan.

Mer om insändare: Så skriver du på insändare och svar