Kristersson saknar stöd för att regera vidare trots valnattsuttal

Sällan har en statsminister i brygga, framträtt så sturskt på valnatten som Ulf Kristersson (M) på söndagen. Och det handlade inte om några förhoppningar om att onsdagens förtids- och utlandsröster ska skifta ett par mandat, utan om att han har en ny – icke-socialistisk – majoritet i bakfickan om hans tidigare fått underkänt av väljarna.

Med andra ord: Centerpartiet ska in i Tidölaget.

Och visst kan man förstå att Kristersson var uppåt. Moderaterna har gått framåt, Sverigedemokraterna bakåt. Han leder återigen det största partiet till höger.

Men därifrån till att M-ledaren skulle kunna regera vidare efter att ha förlorat valet är det ett enormt tankesprång.

Kristerssons argument för detta är alla låsningar inom oppositionen: Vänsterpartier kräver ministerposter. Centerpartiet säger nej till V i regeringen. Magdalena Andersson har gjort klart att hon bara tänker tillträda om hon också kan få igenom sin budget, vilket möjligen utesluter någon variant där andra partier trycker gult i en statsministervotering utan en bredare uppgörelse.

Precis som V har SD slagit fast att partiet inte tänker stödja en regering det inte sitter i. C är en minst lika hård motståndare till ministrar från SD som från V.

Voilà! Därmed är Ulf Kristersson den självklara lösningen.

Verkligen?

Precis som Ebba Busch (KD) var noga med att understryka i sitt tal på valnatten fanns bara ett uttalat regeringsalternativ i söndagens val: Ulf Kristerssons. Det hade en majoritet. Väljarna gav det inte en ny.

Framför allt: röda linjer till vänster suddar inte ut dem till höger.

Precis som V har SD slagit fast att partiet inte tänker stödja en regering det inte sitter i. C är en minst lika hård motståndare till ministrar från SD som från V.

Och precis som Magdalena Andersson har Ulf Kristersson varit noggrann med att påpeka att en statsminister måste kunna få igenom sin budget.

Det finns ingen lösning där han släpps fram av SD och C utan en bredare överenskommelse och sedan är garanterad att få igenom sin ekonomiska politik.

Dessutom handlar inte Centerns ovilja till att samarbeta med SD om artificiella och gottyckligt dragna röda linjer, som moderater gärna får det att låta som.

Det handlar heller inte bara om liberala värderingar eller ett motstånd mot att släppa in ett parti kring vilket det ständigt uppdagas nya Rysslandskopplingar i Rosenbad. Även om sådant så klart spelar roll.

Vad gäller den ekonomiska politiken är C marknadsliberalt. SD gillar förvisso skattesänkningar, men också bidrag så länge de inte går till invandrare.

Det handlar också om djupa sakpolitiska skillnader.

Ulf Kristersson nöjde sig inte med att lova Jimmie Åkesson ministerposter, utan också kontroll över migrations- och integrationspolitiken. Permanenta uppehållstillstånd ska rivas upp. Noll kronor ska läggas på att öppna dörrar för invandrade in på arbetsmarknaden och i samhällsgemenskapen. Centern vill tvärtom mjuka upp lagstiftningen för såväl arbetskrafts- som asylinvandring. Och partiet satsar gärna på integration.

Vad gäller den ekonomiska politiken är C marknadsliberalt. SD gillar förvisso skattesänkningar, men också bidrag så länge de inte går till invandrare.

Centern kommer naturligtvis inte att lägga sig platt. Och om Kristersson tror att Sverigedemokraterna gör det, så här fyra år efter manglingen på Tidö slott, är han mer än lovligt hög på M:s 19,9 procent.

"Hellre rätt än snabbt", sa Moderatledaren om regeringsbildningen på valnatten. Det må så vara. Men det är inte ett argument för att drömma vidare om att Centerpartiet och Sverigedemokraterna gemensamt ska rädda hans jobb som statsminister.

Det kommer aldrig att ske.

Läs mer:

Max Hjelm: Mohamssons valspurt är dramatisk – men Liberalerna är ett nytt parti