Laurinska palatset – ett fönster mot Stockholms moderna historia

När Laurinska palatset byggs står Stockholm på randen till moderniteten. Huset på toppen av Mariaberget får tidens nya uttryck: det tidiga 1880-talets tungt ornamenterade fasader ersätts med naket tegel.

Arkitekten Valfrid Karlson blir aldrig en stjärna; han vinner tävlingarna om både opera- och riksdagshuset men utmanövreras i sista stund av konkurrenter.

Det räcker inte med talang, man måste ha rätt kontakter.

Sådana har den unge mannen som ger huset sitt namn: den 25-årige konsthistorikern och förläggaren Carl G Laurin.

Han flyttar in nygift och med en anställning vid Norstedts, ägt av en släkting. Den tryckta boken är på uppgång. Hos Laurin samlas prominenta vänner som konstnären Carl Larsson, författaren Hjalmar Söderberg och arkitekten Ragnar Östberg som snart ska rita Stockholms stadshus på andra sidan Riddarfjärden. Paret Laurin umgås också med grannarna Hanna Hirsch Pauli och Georg Pauli.

Sara Kristoffersson visar hur Laurinska får sitt rykte som en kulturelitens fästning, till exempel äger scenen i Hanna Hirsch Paulis berömda målning ”Vännerna” rum här, med en läsande Ellen Key i centrum. Andra som bott eller bor i huset är ”pennskaftet” Else Kleen, en scandal beauty i stass från NK, operasångerskan Isobel Ghasal-Öhman, konstnären Hilding Linnqvist och längre fram paret Eva Dahlgren och Efva Attling. Samt Sara Kristoffersson själv.

Med lätt hand leder hon mig in och ut ur huset och invånarnas livsöden. Snabbt framåt genom Stockholms moderna historia, med nödbostäder, Stockholmsutställning och inte minst andra världskriget, då ett nazistfäste upptäcks i Laurinskas källare(!).

Har du någon gång undrat vad som ryms bakom silhuetten på Mariaberget? Här får du nyfikenheten stillad.

I början reagerar jag på det något endimensionella urvalet av personer som porträtteras. Är du hemmafru, portvakt, hushållerska eller rentav ett av samtidens mopedåkande matbud, får du liten eller ingen uppmärksamhet. Kristoffersson är dock tydlig med att detta inte är en heltäckande bok. Lägre samhällsklassers villkor beskrivs i stället i historiska panoreringar över staden.

I sin position som designhistoriker och professor har Sara Kristoffersson skrivit böcker om de svenska varumärkena Ikea och Konsum. Även i ”Palatset på Söder” ligger ett förtjänstfullt fokus på designens och varumärkesbyggandets roll för bilden av Stockholm.

Det faktum att hon intervjuat sina kända grannar skulle kunna kantra över i en Brf-årsbok för kultureliten. Men det visar sig vara en utmärkt utsiktspunkt. Inifrån Laurinska lyckas hon nämligen fånga en annan bit av stadens historia: det flärdfulla Stockholm.

Laurinska var bland de första hyreshus i Stockholm att ombildas på 1970-talet, tack vare hyresgästerna Inger och Olle Wästberg, båda tongivande folkpartister.

Priset för vår tids blankpolerade Stockholm är att många stängs ute, allt från kulturverksamheter till ungdomar och alla andra som inte har tillgång till ett fett bankkonto.

På Mariaberget slutade folk uppenbarligen inte slänga ut kök efter pandemin. Enda gången Kristoffersson låter irritationen pysa ut mellan raderna är när hon skriver om störningarna från långdragna renoveringar i en grannlägenhet. Det är bra! Scenen, när en hantverkare glömmer dra åt en kran och flera våningar drabbas av översvämning, är minst sagt talande för våra dagars inkrökta fåfänga. Likaså att alla nyinflyttade plötsligt vill bygga om och placera köket mot utsikten, kosta vad det vill. Ute på gården och Bastugatan är det ibland så många påsar med bråte att hon undrar om det finns något kvar i huset.

Laurinska står fram som en behållare för stadens upptagenhet av status, ekonomisk framgång, kändisskap.

Huset kontrasterar länge mot sin omgivning: ett borgerligt palats, höjt över fattiga söderkåkar. Sara Kristoffersson berättar flyhänt om hur omgivningen kommer ifatt.