Lördagens nyinvigning av Östasiatiska museet var en festdag med fri entré till uppdaterade lokaler och nya utställningar, ackompanjerat av japanska taikotrummor, K-pop och Bollywooddans. Men detta samtidigt som ett stängningshot hänger likt svarta moln över museet på Skeppsholmen och det ekar ödsligt i tomrummen efter den inställda huvudsatsningen.
I det luftiga trapphuset och den stora skulpturhallen skulle den legendariske kinesiske konstnären Qi Baishi (1864 –1957) hedras med en immersiv och interaktiv presentation, såväl som 40 tuschmålningar. Men museet tvingades ställa in utställningen efter att leveransen av verk från Kina frös inne. DN kunde avslöja en bakgrund i diplomatiska påtryckningar, då Kinas ambassad uttryckt stark kritik mot ett verk av en taiwanesisk konstnär som också ingick i Östasiatiskas invigningsprogram (se DN 24/8).
Att låta utomstående styra innehållet på ett svenskt museum är uteslutet (särskilt som principen om ”armlängds avstånd” sedan 2017 ingår i museilagen). Nu är ”The sun of Zeelandia” det första publiken möter, placerat invid museientrén.
Kao Jun-Honns verk utgår från en 400 år gammal praktsköld, förvärvad av svensken Fredrik Coyet som tog tjänst i Nederländska ostindiska kompaniet och var guvernör på Formosa (nuvarande Taiwan). Konstnären har forskat i sköldens historia och låtit 19 taiwanesiska barn rita av dess växtmotiv – plantor härledda både till urfolket Makatao och importerade från Nederländerna.
Verket ingår i myndighetsprojektet ”Att väcka föremålen till liv och utmana museernas koloniala historier”. Konstnärens uppsåt är att ”avkolonisera” skölden, genom att omvandla den till en sol smyckad med nämnda barnteckningar. Med sina skira blomstermotiv är det ett vackert verk, men där nog de allra flesta missar den underliggande udden mot krig och kolonialism. För mig är det en gåta att detta subtila verk kunde äventyra en storstilad utställning med kinesisk konst.
Inne i museet är det mesta sig likt, bortsett från de tomma utrymmena och en ny hiss, ett nytt kafé och en renoverad verkstad, Ateljé ginkgo, som rustats för fler skapande aktiviteter. Basutställningarna är i stort oförändrade, fast med några nyheter.
I Japansamlingen går det att närstudera nämnda praktsköld från 1600-talet, vars lackering på djurhud identifierats som japanskt hantverk. Här finns allt från skickligt snidade miniatyrskulpturer, så kallade netsuker (bältesknappar) och en antik samurajrustning, till rustik mingeikeramik och en kimono med krigspropaganda från 1930-40-tal.
En ny liten utställning, ”Stygn efter stygn”, innehåller ett drygt dussin så kallade boro-textilier, efter en japansk fattigmansteknik att omsorgsfullt lappa och laga slitna plagg. Det är både äldre textilier som blivit samlarobjekt och nutida design som inspirerats av boro och sömnadstekniken sashiko. Den både förlänger och förskönar textiliernas livslängd, särskilt synligt i en djupt indigoblå furoshiki (bärduk eller omslagsduk) från 1870-80-tal, med dekorativa vita stygn i solfjädersform.
Östasiatiska äger en av världens finaste Kinasamlingar, med föremål som är flera tusen år gamla. Basutställningen ”Mittens rike” är i sig värd ett återbesök och har fått en ny audioguide.
I dämpad belysning exponeras allt från bronslocket med världens äldsta kända inskription (vittnar om feodalismens kollaps) och gravfiguriner i trä, till finaste blåvita porslin från Mingdynastin och Gripsholmsservisen som Svenska ostindiska kompaniet sannolikt skänkte till Gustav III. Den hängivne amatörarkeologen Gustaf VI Adolfs betydelse som donator lyfts även fram.
Koreagalleriet är en ljus sal där de äldsta föremålen är daterade till 400-talet. Men här fastnar jag för två nutida verk: den magnifika porslinsurnan med en flygande drake och en stengodskruka dekorerad med ett myller av människor varav några symboliskt har trillat av.
Bland museets nya utställningar är den största ”I våra liv”, med berättelser av och om den svensk-asiatiska diasporan. Den inleds med Louise Sinaga Helmfrids fotoserie ”Norr”, som synliggör hur svenska traditioner till dels omförhandlas i möten med asiatiska kulturyttringar. Påföljande rum lyfter fem praktiker som blivit en del av svenskt vardagsliv: yoga, meditation, indisk dans, asiatisk matkultur och thaiboxning.
Inom dessa fält får publiken möta berättelser om och av framträdande individer, via text, foton och rörliga bilder, kompletterat med ett drygt dussin museiföremål. Visst är det immateriella kulturarvet intressant på flera sätt men här är Östasiatiska mer av ett kulturhistoriskt än ett konsthistoriskt museum, som tidigare.
Min största upplevelse är ett litet rum med originalinredning i körsbärsträ från 1963 och utställningen ”Fyra perfektioner” (poesi, kalligrafi, måleri och sigillkonst). Den var tänkt att ge en bakgrund till Qi Baishis konstnärskap, med verk av gamla mästare som han beundrade.
Här hänger nu även en tuschmålning av honom själv, ”Mot strömmen”, med fiskar så uttrycksfullt fångade att jag blir än mer bedrövad över den inställda utställningen.
Östasiatiska museet har en fantastiskt fin och värdefull samling i en atmosfärisk gammal byggnad och ingår sedan 1990-talet i myndigheten Världskulturmuseerna – i Stockholm ihop med Medelhavsmuseet och Etnografiska. Det senare museet har att vänta en hyreshöjning på 57 procent (!) av Statens fastighetsverk, vilket i våras fick överintendenten att förvarna om ekonomisk kris och en möjlig uppsägning av Östasiatiskas och Medelhavsmuseets lokaler (se DN 3/3).
Den borgerliga regeringen beställde då en utredning av tre möjliga vägar framåt – stanna i befintliga lokaler, samlokalisera på färre platser, bygga ut Etnografiska. Redan den 1 oktober ska analysen vara klar, på så kort tid knappast en grundlig genomlysning. Vi får hoppas att en kommande regering är beredd att värna våra anrika museer för framtiden.
